nU JÄVLAR.

just nu vill jag dö. nej. jag skojar faktiskt inte. jag hoppas och önskar att det just precis i denna stund skulle kraschlanda en boeing 747 in genom mitt fönster. det hade varit skönt att bara bli av med allting. men ändå inte få skulden för att jag gjort nåt själv. det var ju en olycka. men.

den kommer aldrig.

det finns fan ingenstans att bo här. är fast inställd på att köpa en liten lya. men det finns inga. INGA. hur svårt kan det vara. kvalitet är knappast den här stadens måtto. inte kvantitet heller för den delen. och nu blir jag straffad för mina beslut. hårt straffad. jag fick inte någon lägenhet. nu när jag väl bestämt mig för att stanna. så har jag istället ingenstans att bo. jag har inga köpoäng att få en ny hyresrätt heller. de slösade jag bort på den här jävla lägenheten jag sitter i nu. och vad fick jag ut av det? inte ett jävla skit. mer än att jag insåg vem jag inte vill umgås så mycket med. var det värt det? nej. jag hade nog kunnat räkna ut det ändå. nu har jag lovat ett byte på den här lägenheten. v och m ska flytta in. jag kan ju inte bo kvar här själv. det blir för dyrt. så jag ska hitta något annat medan de två tar över denna. nu i efterhand var det kanske ett dumt beslut. eftersom jag inte kan få någon annanstans att bo hade det varit ungefär en miljon gånger smartare att byta denna lägenhet till en där jag själv kan bo. det här känns inte bra. ibland undrar jag hur det ska gå med det där också. och hur länge. och vad ska jag göra. och hur länge. och när ska vi. och ska vi. och helvete.

sen är jag så jävla rädd för den har usa-resan. jag är livrädd att den ska slå mig hårt i ansiktet så jag faller tillbaka till där jag var innan. där jag bara vill ha mer. där jag hellre är ute och far omkring än sitter på samma ställe. och jag vet vad det skulle innebära. det skulle innebära att frågorna om mig och v inte längre behöver några svar. för de kommer inte längre vara aktuella. jag är rädd att jag ska få mersmak av resan. tänk om. men tänk om inte. man vet ju aldrig. värt att chansa? klart det är. men. tänk om. tänk om inte om fanns.

jag hatar nederlag. jag klarar inte av dem. luften går ur mig totalt. jag bryter ihop. sitter ju som sagt och väntar på den där 747:an som aldrig kommer. motgångar är inte min starka sida. speciellt inte när det kommer av saker man ändå inte ville från början. eller. ta det här med plugget. jag vill ju inte men gör det ändå. när det sedan skapar problem tror väl fan att jag inte orkar ta tag i dem. och nu ska det helt plötsligt var ett problem att ens FÅ stanna kvar i den här stan. den här stan som jag egentligen inte vill bo i. men ändå tänker stanna i eftersom det finns något här som är lite för bra att kasta bort. då ska man bli straffad för det också. jag orkar inte. JAG ORKAR INTE!

upp på alltihop har datorn pajat idag också. uppenbarligen fungerar den så pass att den går att använda. men. för helvete. jag har inte tio fucking tusen att köpa en ny för. och jag har inte åtta jävla spänn i minuten att ringa hp:s sugiga support för. och har har framförallt inte tålamodet för något av det här.

sen är det skolan. jag hatar den. sen är det samboskapet. jag hatar det också. idag måste jag städa så det är kliniskt rent här. annars får jag skäll. det har hänt förut. allvarligt talat.

det är så jävla orättvist.

jag säger det igen.

fitta.