iNLÄGG NUMMER FYRAHUNDRA.

hur kommer det sig att jag går ner mig totalt varje gång jag kommer tillbaka till den här hålan? jag vill inte vara här mer. och aldrig igen. jag vill bara härifrån. jag säger som håkan. vi måste härifrån. den här stan drar ner oss till botten av ån.

jag har varit iväg hela helgen och har haft det hur bra som helst. idag kom jag tillbaka till mitt så kallade hem. och allt jag känt hittills är tristess, smådepp, ångest och en fruktansvärd vantrivsel. jag kommer tillbaka till den här stan och all luft går ur mig. det är likadant varje gång. och idag har dagen bara bjudit på tråkiga besked och stress. jag förstår inte. jag känner aldrig ångest över att åka tillbaka. men när jag väl kommit fram så vill jag bara gräva ner mig under en sten i bokhultet. ungefär. jag känner inget för det här stället. det finns ett par personer som får mig att stanna kvar. men de försvinner snart de också. och då har jag bara en person kvar. en person som jag tokälskar och inte vill vara utan. men hur ska jag klara mig med bara en, som dessutom lever ett helt annat liv. det går ju inte. varför kan det inte bara få vara lugnt ett tag? jag är trött på mig själv. och man vill inte behöva överplanera sin framtid redan. det går ju inte. varför kan vi inte bara få vara ett tag. jag hatar planering. jag vill bara vara kär och lycklig ett tag, utan komplikationer eller måsten.

missförstå mig rätt nu. väldigt rätt. men ibland önskar jag att allt bara kunde ta slut nu. så slipper man tänka på framtiden.

vad fan ska jag göra med mitt liv? jag pallar inte med den här ångesten mer. hade det bara varit jag som var inblandad så hade jag åkt härifrån för länge sedan. och ofta undrar jag varför jag ens åkte från spanien till det här. sen tänker jag lite extra och inser vilken tur jag haft ändå. men nu är allt mycket svårare. jag gillar inte svårt. jag vill ha det enkelt. och villkårslöst. och impulsivt.

fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan.

men ändå inte.