den dag jag får barn ska jag inte döpa honom/henne till alvin. melvin. noel. tindra. wilma. alva. alice. william. eller elsa. jag kan säkert komma på fler. men. jag tycker det räcker.
varför envisas alla med att döpa sina barn till samma namn som alla andra. okej. det är inte statistiskt möjligt. men näst intill. uäck.
home is a place you grow up wanting to leave and grow old wanting to get back to.
det är lite intressant egentligen. hur man ändrar sig. jag har aldrig varit en som verkligen ville bort från gotland. alltså verkligen bort och aldrig mer komma tillbaka. men däremot var jag en av de som ville därifrån för att upptäcka något annat. något mer. ut och leva. ut och uppleva. sagt och gjort. de flesta av oss gjorde så. och det enda man egentligen ville efter gymnasiet var att komma bort. väl iväg insåg man ju att det fanns inget annat ställe att spendera sina somrar på än gotland. om man inte åkte hem över sommaren så saknade man det nåt otroligt mycket. eller man och man. jag. men nu på senare år har det gått över i ett konstant saknande. en konstant längtan tillbaka till min ö. en längtan efter den gotländska sommaren. efter den gotländska hösten. den gotländska vintern. och våren. och jag inser mer och mer för varje dag att det är där jag hör hemma. och jag vet att jag inte är ensam om att känna så. vi är många.
det är en härlig känsla ändå. att faktiskt veta vart man vill. även om jag inte vet vad jag vill. men jag vill inte heller tillbaka förrän jag vet vad jag vill. visst finns det mycket man kan göra där. men jag vill bli färdig med mitt velande först. för hur man än ser på det så krävs det en viss mognad för att flytta tillbaka.
snart får jag i alla fall åka hem. även om det bara är över jul. det är den bästa tiden att åka hem. över jul. alla är hemma. i princip i alla fall. alla är hemma. och det är bara vi. inte en massa dumma fastlänningar som inte vet vart man ska gå ut. nej. det är bara vi. vi på min ö.
