dET VANLIGA.

fan vad tungt det känns ibland. nu skiner solen och våren är verkligen här. med våren kommer det nya livet och kärlek. med våren kommer laddade batterier och ny energi. och med våren kommer förvirringen. jag känner mig lika lost som alltid. ångesten har kommit smygande under dagen och istället för att befinna mig ute i den pollenfyllda luften sitter jag nu i soffan. det är alltid där jag hamnar. det är alltid där jag hamnar i tankar om vad jag egentligen håller på med. och vad jag borde göra. all luft har gått ur mig igen. dessutom känner jag mig fruktansvärt malplacé. det är väl inget ovanligt dock. men det känns så tråkigt att aldrig hitta sin plats. jag är inte riktigt den jag egentligen är just nu. varken fysiskt eller psykiskt. det är ett evigt velande, mitt liv.

som det är nu är jag väldigt säker på vissa saker. men väldigt osäker på andra. dessutom har jag varken tålamod eller inspiration till att komma på vad jag vill. jag skjuter upp mina problem. tänker att det löser sig. vilket det antagligen gör också, som alltid. men ibland måste man lägga lite energi på att ordna och planera. man kan inte alltid förlita sig på att allting löser sig på ett eller annat sätt. men vad ska man göra då?

jag vill vara kvar i växjö. jag vill stanna hos v. jag fick rekommendationen att börja tänka på VAD jag vill istället för VART jag vill. jag borde verkligen tänka så. men som det känns nu har jag ingen grund att stå på. därför gör jag som jag gjort i fyra år nu. jag undrar om gräset är grönare på andra sidan. jag vet att det inte är så. men jag söker ändå lyckan på andra ställen. jag koncentrerar mig stenhårt på VART jag vill. det är min enda trygghet känns det som. jag har pluggat i tre år utan att bli någonting. det närmaste utbildning jag har är en tvåårig examen i ett område som jag knappt tror jag vill arbeta inom. jag som alltid varit målmedveten och ambitiös har nu gått och blivit en av de jag tidigare pratade skit om. jag vet. det är inte lätt att veta vad man vill. men har helt ärligt inga som helst ambitioner kvar. jag har varit iväg och testat ganska mycket. sen slår rastlösheten till och jag ger upp. sen tittar jag tillbaka på det hela och funderar: varför slutade jag? varför flyttade jag? vad var det som hände?

jag vet inte.