dESTRUKTIV ELLER INTE.

sitter och kollar lite på [pause.se] och fastnar vid ett blogginlägg av hanapee. [hur säger man hej då till en jävla skitjävel?] hon skriver om destruktiva förhållanden. om förhållanden där man försökt allt, men ingenting fungerat. man bråkar och gör slut, men går sedan tillbaka till varandra just för att det faktiskt kändes tryggt. förhållanden där man försökt ändra på varandra för att det ska fungera. men det fungerar ändå inte. och allt blir bara en ond cirkel som inte går att ta sig ur. många av oss har nog varit där. jag vet ett par. jag har själv varit där. det tar liksom aldrig slut. om man inte ger sig fan på det.

jag var i ett förhållande som var väldigt stormigt sista halvåret vi var tillsammans. förhållandet var av och på, vi bråkade om allt och inget, både fysiskt och psykiskt. det påverkade inte bara oss, utan även våra vänner. de blev indragna i helvetet utan att de över huvudtaget hade där att göra. han och jag fungerade aldrig riktigt som ett par, men väldigt bra som vänner. till slut fick det vara nog. vi gjorde slut igen och för att få slut på lidandet gick jag hem med en annan kille dagen efter. jävligt elakt, jag vet, men det var verkligen den sista pushen som behövdes. sen stack jag iväg med mina väninnor ut i europa, träffade nya människor som fick mig att inse hur underbart allting kan vara trots att man bara har sina vänner och sig själv. innan det hade jag i princip aldrig varit singel. jag var sedan singel i nästan två år efter det och har ärligt talat aldrig mått så bra i hela mitt liv. dessutom är vi fortfarande väldigt goda vänner och umgås när möjligheten ges.

det går att ta sig loss. man måste bara ge sig fan på det. kanske se till att ha annat att tänka på efter att man gjort slut. då glömmer man till slut och inser istället att livet kan vara så mycket bättre när man fokuserar på sitt eget bästa.

jag vet inte varför jag skrev det här. kanske hjälper det någon. kanske inte.