Saturday, May 23, 2009

gREY.

alltså. jag tror aldrig jag varit så förvirrad som jag är nu. jag vet inte vad jag vill med någonting. och det gör mig så förbannad. känner inte att jag passar in någonstans. och mitt tålamod är nere på noll. igen. liksom inspirationen. och energin. det skulle vara skönt att känna hur allting bara rullar på. men jag känner inte så. jag hittar ingen gråzon. ingen gråzon där jag bara kan vara nöjd med läget och glida med ett tag. allting måste hela tiden vara så dramatiskt när det gäller mig. det finns bara svart eller vitt. min rastlöshet är verkligen min svagaste punkt. det kanske inte låter så farligt att vara rastlös. men en sak ska ni veta. det är en riktig pain in the ass. jag har väldigt seriösa funderingar på att söka hjälp för det här. så jävla allvarligt är det. jag gillar det inte.

åh. jag blir galen. var är mitt tålamod? jag hatar att vänta. jag hatar grått. egentligen. men vad skönt det hade varit att inte känna så. men nu är jag där igen. mitt i ingenting. och ett helt år till kommer passera i samma anda. vad är det för mening med det egentligen. vem vet. jag kanske inte kommer hem igen efter roadtripen. det har ju hänt folk förr. att de åkt för att sedan aldrig flytta hem igen. tänk om. vad konstigt allting blivit då. det funkar ju inte. inte ett alternativ.

men på riktigt.

vad händer i höst liksom? jag ska bo i sveriges största byhåla (efter fårbo). där ska jag bo (förhoppningsvis) i någon sketen lägenhet som bara är provisorisk. och jobba (förhoppningsvis) på nåt jobb som inte inspirerar mig. låter jag pessimistisk? det är jag. just för att ingenting inspirerar mig just nu. och varför ska jag göra allt det här då? jo. för att jag har en pojkvän där. inte en sambo eller något annat seriöst. utan en pojkvän. det låter elakt. men det menar jag inte. jag menar bara att. jag vet inte ens vad jag menar. men. tänk om det inte ens leder till någonting. det känns som om jag offrar mig. och det är jag tydligen villig att göra. men hur mycket ska man lida på kuppen? jag har aldrig varit en sån som lägger undan mitt eget för någon annans skull. nu gör jag det. det måste väl betyda någonting. men åh. nu är vi där igen. gråzonen som jag inte riktigt hittar eller klarar av att hantera.

allt det här påverkar min omgivning. och mitt humör. jag tjurar. och bittrar. och är allmänt irriterad och nere. jag älskar ju att bittra. men inte när det kommer ofrivilligt. minsta lilla småsak gör mig förbannad just nu.

pms is the shit.

2 comments:

T said...

vi kan bli kombos i fårbo och köpa varsin volvo å meka med :)

sis™ said...

haha, ja det är nästan att vi borde faktiskt