pSYKBRYT.

vad gör jag med mitt liv egentligen? jag visste att det skulle gå upp för mig så småningom. att jag inte har en aning om vad jag håller på med. alltvarligt talat. jag sitter i en lägenhet jag inte känner mig hemma i. bor i en stad jag inte gillar. läser en kurs bara för att. jag är ingen student. det funkar bara inte. jag gillar det inte. jag klarar inte deadlines. blir stressad av tentor. och kastar bort halvår efter halvår. tusenlappar efter tusenlappar. på vadå? ingenting. jag börjar verkligen få framtidsångest. inte för att jag är stressad inför att bli vuxen. eller för att jag har prestationsångest. men för att jag inte kan se mig själv någonstans. verkligen ingenstans.

jävla skitdag.

jag börjar till och med tappa tron på mina egna drömmar, bara för att jag inte kan sätta dem i perspektiv. jag ser det liksom inte hända. vad hände egentligen med min ambition, som jag värnat så varmt om? jag har ingen lust att hitta den i lost and found, tillsammans med alla andras krossade jävla drömmar. den hör liksom inte hemma där. men ibland undrar jag, var tog den vägen? fan vad svårt det är. en dag kommer verkligeheten och ger dig en ordentlig käftsmäll för att sedan sparka undan allt under dina fötter. och du faller. men ni kan ge er fan på att jag ska ta mig upp igen. frågan är bara vart jag ska.

jag kan ju inte bara stå här.

jag lever inte. jag hatar att inte leva. jag glider bara med. månaderna rullar på, en efter en. jag avskyr när tiden bara går. och jag vet att det bara är jag själv som kan ändra på det. men det är så svårt när man inte vad vad eller vart man vill. och då skaffar man istället ett "under-tiden-projekt", där man "får någonting gjort" under tiden man funderar på vad man egentligen vill göra. men vad är värdet av det hela?

allt går tillbaka till den där förbannade våren. man kan inte leva i det förflutna. det konstaterade jag här senast för några timmar sedan. men det är väl själva fan att man inte ska kunna släppa vissa saker. vissa minnen etsar sig fast och vägrar att släppa. det är inte det att jag vill bli av med mina minnen. men jag vill inte leva i dem. jag vill inte leva i tron att det kommer bli som förr. för det blir det aldrig. det är passerat. jag måste också sluta älta, precis som så många andra. men sen gör man vissa smågrejer som får en att minnas hur förbannat bra det var allting. egentligen borde jag bara tänka tillbaka på det som något bra som en gång var. och njuta av det. men just nu känns det bara som om jag har tappat allt fotfäste. det är den där jävla verklighetens fel. och ingenting blir det av den. dagar blir till veckor. veckor till månader. och allt jag kan tänka på är att jag inte längre minns hur det är att känna sig levande.

visst finns det saker jag skulle kunna göra. men jag kan inte bara sticka iväg längre, inte som jag kunde förut. jag har någon att ta hänsyn till nu. någon som jag gillar att ta hänsyn till. men det är svårt som tusan alltså. och allt kostar pengar. jag har inga pengar. jag har skulder. jag är skyldig staten över hundratusen spänn. och vad har jag lånat dem till?

jag har också tappat min förmåga att prata med människor. inte i allmänhet eller om vardagliga och smått oseriösa saker. jag är fortfarande lika social och lättsam. men när det kommer till känslor och problem, då stänger jag av. jag blir besvärad och vill helst inte prata om någonting. det bästa sättet att få veta vad som försigår i min skalle nu för tiden är att läsa det jag skriver här. och inte ens det är klart nog.

vad fan gör man.