i natt har inte sovit någonting. kanske en timme typ. men inte mer. det är svårt ibland.
när man inte känner en person. men man vet hur mycket den personen betyder (eller har betytt) för någon man tycker väldigt mycket om. för någon som betyder nästan lika mycket som en familjemedlem. då gör det ont.
det gör ont i mig för jag vet hur ont det gör i dig. igen.
jag undrar om det är dags att återuppliva söndagsbloggen igen. men jag vet inte. har sagt det så många gånger nu. utan att det blivit av.
och nu har jag sagt det en gång till.
jag kan hata dina åsikter men är beredd att gå i döden för din rätt att framföra dem.
röda människor är så förbannat enkelspåriga. det är de som har problem att acceptera andra människors åsikter. för enligt dem är alla som tycker annorlunda än de själva bara dumma i huvudet. det är svårt att ha en politisk diskussion med någon som tänker rött. med vissa undantag förstås. jag har några vänner som inte är hopplösa trots allt.
men. förstår ni vad jag menar? de har svårt att argumentera. kanske för att alla argument redan är tagna. och eftersom det är ett uråldrigt synsätt skapas det heller inga nya argument. det blir samma visa varje gång. och i brist på argument får man ta till andra metoder. som typ våld.
någonstans får man väl ändå se de politiska åsikterna i form av en cirkel mer än i form av en linje. för syndikalisterna ligger inte längs åt vänster och därmed så långt från fascisterna man kan komma. de ligger snarare ovanpå varandra. i en fånig liten hög. längst bak i mitten av den politiska cirkeln. sedan drar de två åt olika håll och möts längst fram i mitten av cirkeln i form av miljötänkande liberalister.
vad jag egentligen ville komma fram till är att det är minst lika jävla fult att vara röd som blå.
jag tycker någonstans i mitt röda hjärta att kommunismen är en fin tanke. men den funkar inte. och har aldrig gjort. och det viktigaste av allt i hela det här resonemanget är ju faktiskt följande.
man tänker inte med hjärtat. vi har något i vår kropp som kallas för hjärna. den kan vara bra att använda ibland.
en tanke bara. från hjärnan.
i've got my heart set on anywhere but here.
idag har jag vad som skulle kunna vara sveriges blötaste ärm. det är en perfekt blandning av snor och tårar. eller ja. om jag ska vara helt ärlig så har det faktiskt torkat in nu. men den har varit blöt. oj så blöt.
jag har för längesedan lovat mig själv att jag ALDRIG (versaler!) någonsin ska må som jag gjorde den där våren igen. aldrig. och nu sitter jag ändå där. och en ny vår stundar. men jag vet vad som håller på att hända. jag känner igen symptomen. och en jävla tur är väl det. synd bara att det redan gått så långt som det gjort. det skulle ju inte få hända igen. men som sagt. jag vet vad det är. och nu får det fan vara nog. jag har satt mig själv i sista hand alldeles för länge nu. jag har tappat bort mig själv. tappat gnistan och inspirationen. och det viktigaste i livet är att må bra.
jag stöter bort de som betyder mest för mig. för att jag själv mår dåligt. det funkar inte. jag måste ta tag i mig själv. komma tillbaka. och det är det jag tänker ta tag i nu. för det här går inte. och har inte gjort på väldigt länge. jag måste göra det här nu. för min skull. för vår skull. vi kommer inte klara oss annars. jag kommer gå under. och jag kommer ta med mig honom i fallet. det är dags nu. det är det sundaste alternativet.
vad klyschigt allting blev nu. det var ju inte meningen. jag försöker igen.
jag mår som en påse skit. och det är dags att göra något åt det nu.
ja. men dra till malmö då. så får du köpenhamn på köpet. och kan flyga till oslo för att hälsa på mig.
ja. så är det ju. det kanske inte är en världsmetropol. eller trevligt på alla ställen. men man får ju välja var man går. och mer metropol än mycket annat är det ju. utan tvekan. dessutom finns det ett hav. och fina vänner. och en himmel som är blå. det finns det förvisso på många andra ställen också.
jag är glad att du hörde av dig. jag saknar dig ibland. vi hade så roligt. jag är glad att du hörde av dig till just mig. även om omständigheterna kunde varit roligare. för dig. och mig. jag vet inte hur många du pratat med. men någonstans kände jag mig varm i hjärtat att jag var en av dem. eller den.
den här stan är kallare nu. jag tror att den är trött på oss. det är dags att ta ett steg. jag skakar av mig rosten. mitt hjärta siktar på vart som helst utom här. jag synar mig själv. räknar åren. snälla. stadiga händer håll fast vid ratten nu. varje blick dödar mig. det är dags att göra en sista vädjan för livet jag för. stanna upp och titta.
jag tror jag rör mig men jag kommer ingenstans. jag vet att alla blir rädda ibland. men jag har blivit något jag inte kan vara. stanna upp och titta. du börjar undra varför du är här och inte där. och du skulle ge vad som helst för att få det som är rättvist. men rättvist är inte vad du egentligen behöver.
ser du inte vad jag ser? de försöker komma tillbaka. alla mina sinnen trycker. lossa sandsäckarna. jag trodde inte att jag kunde. stadiga fötter svik mig inte nu. jag tänker springa till ni inte orkar längre.
tänkte jag skulle ge er lite tips på diverse ting idag. ett par stycken bara. inga större nyheter.
dagens tips. i punktform.
i cook with wine. sometimes i even add it to the food.
förra året gnällde jag över att onsdagar (som för övrigt är min "egenkväll", då karln alltid spelar match) var värdelösa tv-dagar.
allt var inte bättre förr.
onsdagar kan vara de bästa dagarna som finns. på egentligen alla sätt. annars är fredagar en favorit. men onsdagar. det är något sådär magiskt med onsdagar. onsdag är en utmärkt dag att ta ett glas vin. det är en utmärkt dag att gå ut och svänga sina lurviga. som för övrigt är ett fruktansvärt uttryck. en klyscha utan dess like. onsdag är dessutom en klockren tv-dag.
det är numera inte bara min "egenkväll" utan även min må-bra-kväll. jag får egentid. jag får ta det lugnt. och klockan åtta början min tv-kväll med mauro & pluras kök. ett program som får mig att må bra. som får mig lite lycklig på något småpretto och fånigt vis. men jag längtar liksom efter mina vänner. efter att få ha lite goa mat- och vinkvällar. att göra ingenting och prata om allt. efter mauro och plura är det sedan moberg. jag är väl egentligen inget jättefan. men varför bryta en trend när det gäller mat. och sen då. från och med i kväll faktiskt. så är det min man på tv. nämligen jamie oliver. han är väl för fin. i sättet menar jag. han är den perfekta mannen.
det tycker jag faktiskt. nästan i alla fall.
dessutom hatar jag lasse. för han har alltid så förbannat rätt.
på tal om lasse. så köpte jag en trevlig fyraspårssingel med lasse och hovet på tradera. för nätta femtio kronor. tack tack.
lasse och hovet borde alltid kört ihop. varför inte liksom?
you can close your eyes to the things you do not want to see. but you cannot close your heart to the things you do not want to feel.
fortfarande lika inmålad. det här hörnet gör mig helt galen. vad ska jag göra? är det värt att smutsa ner fötterna så mycket? jag kan inte förklara.
det är så mycket som är fel just nu. men så mycket som känns så rätt.
önskar jag kunde förklara. men det går inte. om om det gick så vore det ändå inte bra. det är så mycket som är fel. fel. fel. fel. och jag vill bara att allt ska bli rätt. jag slits mellan total lycka och tårar. känslan är underbar. men ändå så fruktansvärd. jag vill ju. men vill jag nu?
allt var så lätt och okomplicerat när man var yngre. när man var sjutton. hur bra var inte livet då? inga måsten eller förpliktelser. framtiden kändes långt borta. och ändå var man så vuxen att man fick göra vad man ville. mer eller mindre åtminstone. nu är det annat. jag måste ta tag i allt själv. jag måste lösa mina egna problem. om än med lite hjälp från diverse håll. men jag står mig själv till svars. jag har ansvar för mitt liv. och med min beslutsångest kan det vara det värsta som finns. jag vet inte om jag klarar det. det klart jag gör. men fan. hur skitig ska jag bli om fötterna? det är ju bara en fråga om värderingar. och. jag vet inte vad.
jag har vunnit och förlorat. jag har sett mig själv i spegeln. jag har vaknat i fel säng. jag har varit kär. och framtiden väntade som en farlig gåta. man har bråttom dit sen är man där.
jag vill så mycket. men snälla hjälp mig. ni anar inte hur fel det är just nu. fel. men ändå så rätt.
men fel. så fel.
nu står jag här i hörnet. totalt inmålad. och jag undrar. är jag ensam här? det är färg överallt. och jag vet att jag inte kommer kunna ta mig härifrån utan att bli jävligt kladdig om fötterna.
jag är inte den som är rädd för att skita ner mig. men frågan är om färgen går bort.
