oRKESLÖS.

jag tror att jag sakta men säkert håller på att bryta ner mig själv. inte fysiskt. nej om det ändå vore så väl. men psykiskt. jag mår egentligen inte dåligt. men jag har ingen lust. ingen lust till någonting. jag som annars är ganska utåtriktad. och nyfiken. och ivrig på att leva. missförstå mig rätt nu. leva vill jag såklart. men det här med att känna sig levande. det är ju lite av min grej. var finns det nu?

jag vill bara vara lycklig. och levande. och entusiastisk. och passionerad. och. ja. mig själv igen helt enkelt.
men hur ska man göra när man inte vet vad man vill. när man inte vet vad det är som får en att må sådär oförskämt bra som alla egentligen förtjänar. nästan alla i alla fall.

jag känner mig så trött. på allting. utmattad. gnistan är borta. eller den här nog snarare gömt sig. jag ska bara se till att hitta den jäveln igen. jag har inte ens lust att gå och gå. jag fastnar i soffan. jag är så less på att inte ha någonting. ingenting som är mitt. det är precis så det känns här nere. jag har inget hem. ingenting är på mina villkor. jag vill bara bort.

men vart? och till vad?


return to days when you knew you still felt alive.