orättvist.

är det inte sjukt egentligen. hur livet bara kan ta slut sådär. det är obehagligt när man tänker på det. tänk att förlora en av sina bästa vänner. eller en förälder. eller sin son. bara sådär helt utan förvarning. eller med en förvarning. man kan ju inte förbereda sig på en sådan sak. rent praktiskt kanske. men absolut inte mentalt. de flesta som läser den här bloggen är i min egen ålder. vissa kanske redan varit med om det. andra inte. men tänk er känslan av att förlora sin förälder.

när tunga saker händer börjar man alltid tänka. och man har en tendens att tänka för mycket. men det går ju inte att låta bli. tankarna snurrar men man blir inte klokare för det. men det faktum att livet kan ta slut så tvärt borde väl få folk att leva mer. man ska leva för dagen. göra allt man vill. även om någon annan tycker det är fel. lev för dig. lev dina drömmar. och gör det med ärlighet. för allt blir en succé om det är vad just du vill göra.

varje gång du lämnar dörren blir dagarna att leva lite färre. tänk på det.

jag tänker på dig.