långa poster är min specialitet.

jag är i oslo. lite smålullig. av den enkla anledning att jag och syrran åker till hemsedal för lite brädåkning på fredag. med sällskap dock. två goda vänner skall med. stackar jh ska behöva stå ut med ett sällskap på tre tjejer. eller alltså. det är inte därför jag är smålullig. det är jag bara för att.

jag gillar oslo. samtidigt som jag hatar det. oslo är en skitig stad. med alldeles för mycket misär. men samtidigt ganska vacker. det beror såklart på var man befinner sig. sen har jag otroligt mycket goda minnen från den här staden. har skrivit om dem här förut. men det tål att skrivas igen.

jag bodde här ensam en månad. i väntan på världens bästaste syster. under tiden fick jag klara mig själv. något jag inte är direkt okänd för att fixa dock. skaffade många nya och goda vänner. däribland anne kathrine. och robert. två personer jag kan tjata mycket om. jag. en dansk. och en skåning. eller från blekinge om man vill. vi har gjort mycket kul och dumt ihop. mitt bästa minne är ändå vår blöta utekväll i oktober/november 2007. efter lite barhopping slutade vi lagom nakna i hamnen vid aker brygge. förkylda sedan innan hoppade vi alla i vattnet. inte helt varmt. men ack så kul. dumma men roliga idéer är något man kan få på fyllan. jag saknar båda mina goa kollegor. anne kathrine har jag inte mycket kontakt med. men hon är en sån vän som jag gillar. man behöver inte höras av. men när man ses är allt ändå som vanligt. robert är mest dålig på att höra av sig. fast. det har han nog alltid varit.

så. jag gillar oslo. och saknar det. men man har och måste ju gå vidare. sen är ju frågan hur mycket vidare man gått. i januari 2008 fick jag veta att jag kommit in på guideskolan. så i februari flyttade jag. och begav mig till mallorca. i april fick jag sen lyan i växjö. igen. och flyttade tillbaka till småland i augusti. trots att jag visste att man inte kan flytta tillbaka. det funkar inte så. vilket leder mig till ytterligare funderingar. hur mycket har jag egentligen gått vidare?

jag vet åtminstone att det är dags för en ny era. jag har upplevt ganska mycket i mitt liv. trots att det inte känns som jag kommit någonvart. men. nu är jag i växjö igen. och jag har faktiskt träffat någon som kanske kan ta ner mig på jorden igen. minns ni det här? jag håller tummarna. för det är nämligen såhär. att hur kul det än är att fara omkring. göra precis vad man vill leva sitt eget liv. inte behöva ta hänsyn till någon annan. så är det faktiskt inte helt problemfritt. för jag blir aldrig nöjd. ju mer valmöjligheter jag har. ju fler vill jag ha. när man lärt sig att man kan göra precis vad man vill. så fortsätter man. och man blir aldrig nöjd.

men så svår är jag nog inte innerst inne. kanske. jag vet inte. allt jag vet är att jag tror på det här. det som blivit. och det som väntar. av den enkla anledningen att jag fortfarande kan vara mig själv. och det är mer värt än allt annat i livet.

underbara du.