tILL LASSE.

artister som man tycker är sådär oförskämt bra kan man liksom återupptäcka om och om igen. och om och om igen. som lars winnerbäck till exempel. lasse är för mig den ultimata svenska artisten. och med svenska så menar jag just nu en artist som sjunger på svenska.

på senaste har jag återupptäckt lasses album singel. det släpptes våren när jag gick i nian. jag kommer ihåg att vår skolcafeteria var sponsrad av expert. och lasses skiva var med på den topplista vi presenterade i caffis. jag tyckte väl att den var okej då. jag lyssnade mest på silverchair och offspring på den tiden. och musiken till dawson's creek. trots att jag aldrig någonsin sett den serien. jag spelade i ett band som hette maida vale. och var nog egentligen lika förvirrad då som jag är nu. jag var säkert ihop med någon också. eller var jag det? jag tror jag var mellan förhållanden. hur som. lasse lockade inte så mycket. han var okej. men inget mer.

lasse återvände på riktigt till mitt liv tidigt tvåtusensju. då återupptäckte jag honom på allvar. men just albumet singel har jag återupptäckt nu. de senaste veckorna. alltså det är väl klart att några av låtarna alltid hängt med. låtar som elden. och jag vill gå hem med dig. och du hade tid. och ledspåret singel. men nu hoppar jag över de självklara låtarna. och jag lyssnar istället på i dina ögon. och för den som letar. och framförallt på lycklig och förvånad.

det är det som är det fina vet ni. det är det som är det fina med riktigt bra artister. man hittar alltid något nytt. och de blir aldrig dåliga.

och en annan sak. varför kommenterar ni aldrig? det är ju för jävla tråkigt alltså.