pOESINS MAKTER.

too long a sacrifice can make a stone of the heart.

hAN MED KOLL.

- nu vet jag var vi är! snart kommer vi dit där bellman skrev den blomstertid nu kommer.
- BELLMAN?! kolmodin menar du. och nej vi är inte där.

vERKLIGHETEN ELLER EJ.

vad svårt det är ibland. när man kommer hem. och man får må sådär riktigt bra. men jag gör alltid det på sommaren. om jag är hemma. med hemma menar jag hemma på ön. jag tror många har svårt att förstå det. hur man än vänder och vrider på det är det något extra speciellt med att komma hem när det är den här ön som är hem.

okej. lite dumt skrivet kanske. det är inte svårt att komma hem och må bra. tvärtom. men det gör allt det andra så mycket svårare. jag vill inte åka tillbaka till småland. jag hatar småland. jag får lika mycket ångest varje gång jag måste åka tillbaka. samma stora klump i magen. nu kanske större än någonsin.

sen är ju paradiset på sommaren mest en illusion. en illusion av vad som skulle varit om det alltid var sommar och alla man tyckte om var hemma. det är ju inte verkligheten. tyvärr. men ibland vill jag inte tänka på det. inte behöva fundera på vad som finns utanför allt det här. personer man tycker om här. platser man inte vill lämna.

jag vill leva i min verklighet.

eNSAMT.

ni anar inte hur ensam jag känner mig. jag vill inte klaga. jag gillar att klaga när det görs med glimten i ögat. när det är lite bittert och det ligger lite sarkasm bakom det hela. jag gillar att vara förbannad. men nu vill jag klaga på riktigt. inte för att jag egentligen har det dåligt. men jag är bara så himla ensam.

och jag vet. den och den är här. och vi och vi ska ses. men det blir ju aldrig. och det finns liksom ingen riktig här. klart jag har vänner. men ni vet. ibland vill man bara ha den där speciella. som ett syskon. eller en bästa vän. någon man bara kan gå hem till. och bara vara hos. utan att behöva fråga först.

och ändå känna sig trygg.